Har fetaste jävla pmsen just nu alltså jag förstår inte. Kollade på några avsnitt av efterlyst i natt och satt seriöst och bölade åt varje fall. Blir gråtfärdig för minsta lilla typ pallar fan inte. Kanske beror på att jag ska ha första "riktiga" mensen på skit länge eftersom jag tagit ett uppehåll med p-pillrena. Hursomhelst ganska störande haha.

Det kommer de här gångerna då det känns som en ny fräsch start i livet. Som att man går in i ett nytt kapitel med en ny avgörande twist. Det kan kännas jobbigt och läskigt, men samtidigt vaknar man upp och inser att man faktiskt själv har kontroll över sitt liv och kan styra det dit man vill. Det sägs ju att man lär sig av sina misstag men trots det känns det som att man allt för ofta gör samma misstag om och om igen. Det gäller att verkligen bestämma sig och inse att även om det är svårt så måste man ibland lämna skiten bakom sig och blicka framåt. Någonting som jag alltför ofta gör är att jag gör saker trots att jag själv förstår att konsekvenserna inte kommer att vara värt det. Att skita i allting är en förlorar attityd enligt min mening. Visst, destruktiva saker/personer osv ska man självklart inte bry sig om, det gäller dock att kunna se skillnaden på vad som är bra för en och vad som inte är det. Det finns så många som förblindar en och ger skenet av att vilja hjälpa när vad de egentligen gör är att dra med en ner i den svarta djupa avgrund de själva befinner sig i. Ibland drar man själv ner någon utan att egentligen inse det. Det viktigaste för att bli framgångsrik och lycklig i livet, och även för att kunna hjälpa andra bättre, är att först och främst tro på sig själv och bli nöjd med sig själv. Inse att det är ens eget ansvar att lösa sina problem, bli självständig och våga göra saker ensam. Det kan vara svårt ibland men i slutändan är det värt ansträgningen.

Vissa säger: "Ta inte din pojkvän före dina vänner". Äkta vänner säger: "Gå var med honom, vi finns alltid kvar" <3

Börjar bli så jävla paranoid. Vad vill folk mig? Känns som att folk har en baktanke med precis allt. Har ingen aning om vem som kommer hugga mig i ryggen. När två personer sitter och ger två berättelser som är varandras motsatser så vet du att en av dem ljuger, men när de båda är så sjukt trovärdiga, vem i helvete ska man tro på? Du vet att en av dem ljuger dig rakt upp i ansiktet, en av dem är en falsk jävla fitta, och oavsett vem av dem det är så kommer du bli så jävla sårad. Hur hanterar man en sådan situation? Jag litar ju inte på någon just nu och det är så sjukt hemskt, aldrig känt såhär förut. Vad ska man göra? Gå på magkänslan? Ja men den säger ju att de båda talar sanning! Just shoot me and let me die.

Ligger och lyssnar på musik och tårarna slutar inte rinna. Jag har aldrig gjort och kommer aldrig älska en människa så mycket igen. Blind av kärlek har aldrig passat bättre. Jag blir aldrig perfekt för dig hur mycket jag än har försökt. Det gör så jävla ont. Jag hatar och älskar dig så jävla mycket. Vill inget mer än att höra din röst och ligga i din famn. Jag vet att allt är fake men jag kan inte annat än att fortsätta låtsas. Folk tror att jag är galen men i mina ögon är du perfekt.

Ber till Gud att ändringen ska komma nu. Fortsätta, hoppas och kämpa är väl det ända man kan göra. Aldrig ge sig, aldrig ge upp. Det är så jävla svårt. Beundrar verkligen människor man hör om som har vänt sitt liv från total misär till att bli sådana jävla starka människor. Hur klarar man att ta sig upp igen efter att genomlevt att en nära dött, tunga missbruk, våldtäkt och ja allt vad man har hört, hur gör man? Ibland kan jag höra om människor som klarat sig igenom sådana saker och få sådant hopp en kort stund men sen tänker jag att nej, inte jag. Det värsta som finns är när allting verkligen känns hopplöst. Alltid när jag mått dåligt tidigare så har det ända funnits någonting, någonting att hålla fast vid, någonting som gör att det känns att det kan vända. Det är så jävla viktigt. På senaste tiden har det from time to time (hur skriver man det på svenska?) inte funnits det för mig. Allting har kännts så jävla hopplöst verkligen. Det har kännts som att det inte finns en chans för mig att komma ur det här. Jag är dömd att må såhär jävla dåligt för resten av mitt liv. Fyfan vad hemskt det är att känna så. Många gånger hjälper det faktiskt att bara prata med någon. Tänker ofta på att ringa någon men sen känns det som att vad ska de hjälpa liksom? Men man tänker inte klart när man mår sådär. Det kan faktiskt hjälpa, det känns som att komma ur en dimma och allt blir bara så himla mkt tydligare. Man ser saker som man inte såg.

Jaja, just nu känns allt lättare. I går natt låg jag och tänkte på tusen jävla problem som kändes omöjliga att lösa och idag är många av dem lösta och vissa har börjat lösa sig. Sjukt faktiskt hur man (eller kanske ska säga jag, vet inte om det är normalt att känna så) kan förstora upp problem sådär när de egentligen inte är så svåra att fixa. Hmm, just nu mår jag bra iaf. Jag vet till 100% att det bara är just nu allt känns lättare och det jobbiga förtsätter snart men det skiter jag i. Jag mår bra och de tänker jag låta mig själv göra just nu. Allt jobbigt kan vänta tills i morgon.

Hejdå blogga!

Känns som att man hade jobbat sig uppåt så bra bara för att rasa ner ända till botten igen. Det är bara att fortsätta kämpa antar jag, det sista som dör är hoppet som man säger...

Den här bruden är ju inte särkillt ny för allmänheten men för mig är hon det. Hade hört en del låtar på radion typ men nu lyssnar jag mer. Hursomhelst är hon sjukt grym. Jävligt fina låtar till skillnad från mkt musik idag. Anyway enjoy I guess.



(kul förresten att jag inte får texten att bli som jag vill ha den på designen så de ser förjävligt ut men aa de får gå iaf)

Fyfan vad jag känner att jag behöver snacka med någon just nu. Jag har så jävla mkt att säga men ingen att säga det till. Fan vad skönt det skulle kännas att berätta hur man känner för någon som förstår, någon som kan säga att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Att det är normalt och att livet inte är hopplöst. Men är det normalt? Jag vet inte faktiskt. Känslan som blivit så välbekant med åren kommer allt oftare och alltmer oväntat. Ångesten. Den stänger in mig, trycker ihop mig, det är så det känns som att luften trycker sig mot mig och pressar ihop mig. Sen när det släpper så känns det som att kunna andas igen, sådan jävla lättnad och frihet, bara för att veta att det snart kommer igen. Allt oftare vaknar jag av den här förbannade ångesten, svettig, panikslagen, skyhög puls. Varför? För samtidigt känner jag mig så jävla tom. Jag vill gråta men det går inte. Sedan kommer allt samtidigt för någon liten skitgrej. Det är så skönt att kunna ligga och gråta och släppa ut all jävla skit med någon man känner sig trygg med. Men vad tjänar det till? Man får ju inte direkt någon klarhet för det. Att inte förstå sina egna känslor och reaktioner, är det normalt? Att konstant känns sig vilsen och fundera över vem man egentligen är. Borde inte de gå över, jag är ändå 18 år liksom. Ska jag inte hitta mig själv snart?

Jaja, nu ska jag kolla på big brother. Inte årets jävla messäsong utan 2006, de är bra skit alltså. Bye.

Hela mitt liv har jag mer eller mindre haft svårt att få grepp om vem jag är egentligen. Det är väl normalt, när jag blir äldre så kommer allt klarna. Hela mitt liv har humöret svängt från himmel och helvete, svart eller vitt, det finns ingen gråskala. Jaja, varenda tonåring upplever något liknande. Senaste halvåret har jag lidit av något som liknar (enligt min amatörmässiga bedömning) PTDS, Posttraumatik Stress. Inte så vanligt kanske men... Min största rädsla är att vara ensam men många av mina desperata försök att hålla mig kvar i relationer resulterar oftast i motsatsen. En kronisk känsla av tomhet och att folk ständigt har svårt att förstå mig är vardag. Ofta förstår jag knappt själv varför jag handlar som jag gör. Oförmågan att styra mina impulser leder ofta till att jag hamnar i situationer som jag inte kan hantera. Självskadebeteelse, intensiva känslor, depression och allt som hör till.
Vad fan, har jag borderline?

Jag älskar att läsa om massor av random grejer på internet, har ingen aning om varför men helt plötsligt kom jag in på en sida om borderline. Så jävla mkt av de saker jag känner och upplever som jag aldrig har kunnat uttrycka i ord fanns sammanfattad i en text framför mig. Ska man bli lättad eller förtvivlad liksom? Nu ska jag inte leka psykolog åt mig själv men jag är typ 90% säker på att jag har personlighetsstörningen borderline. Efter allt jag läst så känns det jävligt skrämmande iom att det verkar vara en jävligt jobbig störning att leva med. Men och andra sidan, är det så att jag har det så har jag ju levt med det i hela mitt liv, det blir ju inte direkt värre av att jag nu vet om det.

Hmm, eller så är det helt normalt att känna såhär och jag bara inbillar mig.

Det finns inget svårare än att tvingas lida i tystnad.

Hej hej, idag har jag humörsvägningar.

PS. Du är en svensk hora

Mår så jävla dåligt, tårarna slutar inte rinna, vet inte vart fan jag ska ta vägen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt liv. Hjälp mig.

Shit alltså vad med tankar som snurrar i huvudet just nu. Känns som att precis allt är struligt just nu, kompisar, killen, beslut om skola eller jobb, pengar alltså vadfan? Jag pallar inte. Allt bara kör ihop sig just nu och jag vet fan inte vad jag ska göra. Vill bara krypa ner i sängen och skita i allt jävla ansvar. Som tur är har man en bra morsa som till skillnad från alla andra inser att det inte blir bättre av att pressa och få en att få skuldkänslor för att man mår som man mår. Folk inser verkligen inte hur svårt det kan vara. Jag hatar när folk typ konstaterar att mitt liv är fucked up, de frågar massa grejer som "Hur ska du få jobb? Hur ska du få pengar? Hur ska du få ordning på ditt liv? Hur ska du kunna leva om du inte jobbaaaaaaaaaaaaaaaar?" man bah håll käften som att det där hjälper? Vill allvarligt talat bara slå in skallen på sådana jävla idioter. Och så den där stressande och anklagande tonen som bara gör att man inte orkar snacka med och då bara skiter i deras förslag. Haha och då kommer alltid det där "Men hur ska du kunna leva då Mira?" och jag bah "Men då kan jag väl inte leva då, tack för att du bekräftade det åt mig din jävla idiot"...

Sen alla människor som snackar skit hela tiden om saker som de egentligen inte vet någonting om. Folk kan komma och vara säkra på att man gjort något även fast de egentligen inte har någon anledning till det mer än att folk har sagt det. "If you didn't see it with your own eyes it shouldn't be coming out of your mouth" så enkelt är det. Iof älskar jag att snacka skit men inte i den utsträckningen att man indirekt sabbar forhållanden, vänskaper osv på grund av att man för vidare rykten som man inte har någon aning om ifall de är sanna. Jag har insett att man måste tänka på exakt vad man säger och till vem man säger det för man vet aldrig när "Jag träffade Adam igår" kan utvecklas till "Jag och Adams tre kompisar gick på en sexfest och hade en enorm sexorgi hela natten och nu har jag hiv och är med barn utan att veta vem pappan är :D"... Aa eller typ någonting sådant. Well well, folk är fucked up.

Jag ska försöka att bara bry mig om mig själv och de få som jag står nära och vet att jag kan lita på sen får resten tro vad de vill. Funderar på om man kan plugga upp gymnasiekompetensen på distans? Skulle vara typ det bästa som finns för ett stort problem för mig har alltid varit att jag pluggar så dåligt i skolan och lär mig väldigt lite på lektioner osv. Har alltid gjort alla uppgifter och allt plugg hemma iaf så det känns ganska ovärt att släpa sig till skolan bara för att sitta av tiden när man ist kan vara hemma och få sakerna gjorda. Sen snackar alla om att det är svårt med distans eftersom man måste ha sådan otrolig självdisiplin osv men det är väl värt att prova iaf tycker jaaag.

Shit alltså jag måste egentligen sova för jag ska ju va i kyrkan hela dagen i morgon meeeeeeeeen ja det är ju typ möjligt att somna också. Aja, ska väl försöka runda av kanske inom en snar framtid försöka få lite sömn.

Chiao! Eller hur man nu stavar det...